seriouslysthlm

Jag är en sån människa som lever mej in nåt så otroligt i filmer, böcker och andra människors livsöden. Fråga Aura bara. När hon flyttade till en andrahands lägenhet i Hammarbyhöjden hittade jag en bok där. Micke och Molle. Gjord för femåringar. Men likförbannat satt jag där med tårarna sprutande utför kinderna när Micke inte ville vara bästis med Molle längre.

Idag har jag legat i sängen hela dagen och läst en bok som jag älskar. En oväntad semester av Marian Keys. I slutet av boken träffar hon sin gamla pojkvän och dom pratar igenom allt som har hänt. Dom minns sitt liv tillsammans. Helt plötsligt kände jag att jag grät. Jag hade slagits av en otrolig saknad efter Jake. Jag mindes våra stunder tillsammans, dom bra och dom dåliga. När han skällde ut mej för att jag hade tagit en tequilashot för mycket och sen bar hem mej och stoppade om mej. Alla dom gånger han kramade om mej och sa att allt skulle ordna sej. Jag minns den gången han tittade iskallt på mej och förklarade att det var slut mellan oss. Jag minns hur ont det gjorde. Och jag minns min avskedsfest när han helt plötsligt stog där, med sitt skimrande vita leende och klarblåa ögon och sa att han inte kunde låta mej åka utan att förklara vad han känner. Jag hade nästan glömt allt. Eller inte glömt, men jag har inte tänkt på honom på länge. Och nu, helt utan förvarning dyker han upp i mitt huvud igen och jag vill bara slänga mej på första plan till Sydney och krama honom tills jordens undergång. Jake, my dimond, I MISS U!

Min underbara Jake och jag (helt rödgråten) på min och Annas avskedsfest i Sydney

ANNA! JAG VILL TILLBAKA!!!!!!!!!