seriouslysthlm

Sorry mans! Nu har det inte blivit bloggat på ett tag igen. Den depressionen jag hade förra veckan lade sig, men har nu gått över i ren och skär ilska. Överdriven bitterhet. Jag sitter här klockan halv sju en söndagsmorgon och dricker rödvin och är så bitter och arg så jag nästan spricker! Jag HATAR den här stan!!!!

Eller.... inte den här stan. Jag hatar att inte känna nån i den här stan. Jag hatar att jag inte bara kan glida in på Labbet efter jobbet och dricka en öl. Jag hatar att jag aldrig har tid att gå ut o festa och lära känna folk, eftersom jag bara jobbar. Jag älskar dom vänner jag har här, men jag hatar att det BARA är dom jag har. Jag hatar att jag inte fått känna nån som helst närhet på en månad, förutom en kille som ville ligga på en toalett på BLC. Jag avböjde erbjudandet, trots att det var det närmsta jag kommit intimitet över huvud taget sista månaden.

Jag hatar det faktum att min chef är den snyggaste mannen som gått i ett par skor. Jag hatar ALLT just nu. Var så redo att få en riktigt skön afterwork fylla med Richard och Daniel, men, jag är i LONDON. Jag har inga kontakter, jag känner inte nån och jag jobbar för mycket för att faktiskt lära känna nån.

Hör ni hur bitter jag är på en skala?!! Det är inte bra för mej. Kommer få en hjärtattack innan jag fyller 25.

Jag kan säga såhär. Om en vecka åker jag hem till Sthlm i några dagar. Får köra en söndag på cafet och berns och gamla kära labbet. Jag räknar minuterna. I MISS U STOCKTOWN!