seriouslysthlm

Ibland har jag tur. Fast samtidigt kraftig otur. Otur i turen. Eller tur i oturen. Ta ikväll till exempel. Jag vaknade halv fem och lyckades med all kraft i världen släpa mej upp ur sängen. Var ganska så bakis kan man kanske säga. Om inte ganska väck fortfarande. Blev hårt igår. Började jobba klockan halv sex men tröstade mej med att det var måndag, vilket betyder på sin höjd 2 gäster. Sket i duschen, vilket innebar 10 minuters extra sömn, men oxå att jag fick gå runt och känna mej bakissmutsig hela kvällen. Jag och min kära chef Ugo led tillsammans och halvlåg över baren och tävlade om vem som mådde sämst. Det blev oavgjort.

Självklart ikväll när man står där och mår som en rutten potatis och säkert kan liknas vid en utseendemässigt också, självklart är det då det händer. Självklart var det ikväll han klev in genom dörren och lyste upp hela rummet.

George Clooney. The man, the myth, the legend, the sexiest man alive, ärade Bungalow 8 med ett besök. Just ikväll. Snacka om fel timing att vara äckelbakis på! Min vanliga tur!

George Clooney är snygg på film, riktigt snygg, men jag kan garantera att det är ingenting mot vad han är i verkligheten. Jag fick knappt fram ett ord, och min redan bakisskakiga hand reagerade som om det var svåraste formen av parkinsons jag hade. Men fan, vad det gjorde min kväll. Jag fick ett leende, ämnat helt och hållet åt mej, av George fucking Clooney.