seriouslysthlm

Nje det blev inte Fabric igår. Tyvärr. Vi tog en taxi dit. Såg kön. Noooooo way! Ni vet hur lång kön kan va till golden hits en lönelördag? Tänk den gånger 25. Så lång kö var det. Jag förstår mej verkligen inte på folk som inte har några problem med att stå i över en timme o vänta på att få komma in. Och igår var det fan inte varmt heller kan jag lova. Nej den passar jag på. Kommer aldrig hända!

Vi hoppade in i en ny taxi och åkte till en riktigt Londonfest. En riktigt eastlondon underground fest i ett parkeringshus. Det var.......spännande. Gick alltid på såna fester när jag var 14-15 och var i London för att hälsa på min kusin. Men nu förtiden är man väl inte riktigt van vid sånt. Dricka groggar ur plastmuggar och trängas med folk utklädda till jag vet inte vad med glitter i ansiktet och lite för mycket kemikalier i hjärnan. Men vad ska man säga? Allt har väl sin charm, även fast jag inte tror att jag kommer hänga överdrivet mycket på såna fester i fortsättningen.

Nu måste jag rusa iväg, för jag ska träffa Jonas och Siri som är i stan några dagar. Vi ska ta en drink på jobbet med Phil, och sen får man se var kvällen leder oss. Blir dock inte alldeles försent, för imorn måste jag upp o shoppa lite. Måste köpa ett par svarta högklackade skor till jobbet. Har inte jättelust att slita ut mina älskade Choos på jobbet. Men varje tillfälle att köpa skor är ett bra tillfälle i min värld. Ha en trevlig kväll!

Ledsen för mitt oerhört oregelbundna bloggande. Det är inte alls meningen. Men huvudsaken är att jag ibland dyker upp med en ny spännande historia, right?

Hur har veckan förlöpt då? Det har faktiskt mest varit jobb. Har varit lite halvdeppig, vilket jag uppenbarligen alltid blir så här i början på ett nytt ställe. Som sagt, en människa med stora kontrollbehov över mitt liv. Sån är jag. Och när jag känner att jag inte har full kontroll bryter helvetet löst och världen blir kolsvart. Men nu är jag sakta men säkert på väg uppåt igen. Börjar komma in i gemenskapen på jobbet och känna mej lite mer hemma. Men jag saknar fortfarande stockholm och alla mina underbara vänner. Nåt så extremt! Men om några veckor tar jag en liten semester till hemmaplan. Kör en söndag på cafet och berns. Längtar redan.

Ja som sagt så har det mest varit jobb, men fredagen lyckades jag planera in en utgång på. Började med en middag på Nobu, en av Londons bästa restauranger. Jag kände mej verkligen som den fula ankungen i gänget. Jag är inte den som klär upp mej i min finaste  klänning när jag går ut. Satsar oftast på en lite mer casual stil med fina skor att toppa upp det med. Och så gjorde jag i fredags oxå. Var faktiskt riktigt nöjd med min outfit. Tills vi kom till Nobu. Resten av tjejerna i sällskapet var uppklädda till tänderna med dom minsta klänningarna och dom högsta stilettoskorna jag sett. Kände mej lite out of place som sagt. Men jag är inte den som låter en sån sak förstöra min kväll. Även fast på jag och Maria kände att middagen var väldigt obekväm och stel så tog det igen sig senare. Vi tog en sväng förbi Dolce, Movida, Cristal och avslutade på British Luxury Club. Så här i efterhand så kan jag nog säga att jag hade riktigt trevligt, även fast det inte hamnade på top tre listan av utgångar.

Igår var det jobb igen, vilket oxå var riktigt kul. Har saknat att trivas så här bra på jobbet. Den där sköna avslappnade stämningen som finns när alla har riktigt kul med varandra. Älskar grabbarna på jobbet. Ska jobba varje dag nästa vecka, och vet ni? Jag har absolut inga problem med det alls. Ser faktiskt fram emot det.

Det blev ett kort litet inlägg och dessvärre har jag inga nya bilder att bidra med, men imorn kanske det blir bättre. Nu ska jag dra på mig nån halvslampig liten utfit och åka iväg mot fabric där det är gayclub ikväll. Älskar fabric på söndagar!!!

Oj oj nu har det gått ett tag sen jag skrev sist igen va? När var det? Söndags om jag inte minns helt fel. Ja så måste det ha varit. Mådde inte rosor i söndags kan jag lova, men det lyckades bli en utgång igen, trots att jag under hela dagen och kvällen låg ca fem minuter efter i alla samtal.

I alla fall. Söndag kväll började här hemma. Gussys brasilianare (vet inte om jag kan skriva pojkvän än?) och Linnzi, en sjukt go' tjej från Melbourne kom över och vi drack whiskey (jag och Linnzi) och bubbel (Gussy och Caio)....öööhm... vänta vad hände där? Grabbarna dricker bubbel och tjejerna dricker whisky. Är allt upp och ner i den här stan?! Vi gav oss iväg mot ett ställe som heter Sosho vid elva ungefär. Jag var lite halvnöjd. Först blev man tvingad att stå i kö, om än så bara i fem minuter, men ÄNDÅ?! Efter köandet så tvingade dom mej att betala inträde oxå? Som sagt, är allt upp och ner i den här stan?! 12 pund, och vad fick man för det? En halvskitig lokal som var ungefär lika stor som labbet.

Skam den som ger sej, tänkte jag och tänkte som vanligt ragga upp nån söt liten barmanager så i alla fall drinkarna skulle vara gratis. Men....alla i baren var halvtjocka män som såg ut att närma sig 40. Ingen hit.

Dock kan jag tillägga att jag lyckades ha en hemskt trevlig kväll i alla fall. Det ville sig nämligen inte bättre än att våra stjärn dj's Darwin och Backwall hade letat sig fram till precis samma lilla sketklubb. Högst oväntat. Blev lite halvpaff när David hoppade fram och ryckte tag i mej. Efter 5 Aviations och lite härligt sällskap så hamnar nog definitivt söndagen på plussidan av mina utgångar.

Måndagen började på ungefär samma sätt som söndagen. Mådde inte kalas. Absolut inte. Hjärnan var då cirka 10 minuter efter realtiden. Kände att det var läge för en myskväll med film hemma hos Maria. Maria tyckte inte det. Hon tyckte vi skulle köpa hem Bacardi Breezer och sitta och myssupa hemma. Men inte ens den planen höll, för vid midnatt så blev vi medsläpade (???) till Mahiki bar. Eftersom grabbarna sa att det var ett litet skitställe så sket vi i både smink och kläder. Vi gick ner som vi va helt enkelt. Gympisar, jeans, håret i tofs och gårdagens makeup. Vi blev väl lite lurade kan man säga. Det var vääääldigt uppklätt. Och väääääldigt mycket folk.

Trots detta så blev måndagen en kanonhit oxå. Drack utan att ljuga mitt livs största drink. Den var stor. Den var jävligt stor!

Nu har jag jobbat två kvällar i rad, och börjar bli lite varm i kläderna. Fast inte bokstavligt talat. Det är snusk-kallt här inne just nu, så därför måste jag avsluta bloggandet och gömma mej under täcket. Sweet dream!

Så var första helgen och med det första riktiga utgången i London avklarad. Mår sådär bra idag kan jag säga, det blev mycket igår, men sjukt kul hade vi i alla fall. Kommer tillbaka till gårdagen lite senare.

Torsdagkvällen blev spenderad hemma med Beverly Hills, Family Guy och lägenhetstittande. Har en stark känsla av att jag blir kvar här ett tag, så jag och Gussy har börjat titta oss omkring efter någonstans att bo. Vi blir nog kvar här i östra London, men har riktat in oss på områdena Shoreditch och Dalston, som tydligen är både trendigt och fint. Vi hittade ett jättegulligt litet hus i Dalston som vi båda blev helt förälskade i, men tyvärr är det omöblerat och man är sådär sugen på att inhandla helt nya möbler för ett helt hus, så vi fortsätter nog titta runt lite. Blev dock fruktansvärt avundsjuk på Marias boende vid Picadilly Cirkus. Så vill jag bo! En av dom finaste lägenheter jag sett faktiskt. Men smakar det så kostar det, närmare bestämt 1500 pund i veckan, vilket är en liten bit över våran budget. Får nöja mej med att jag kanske kommer hänga där ganska mycket.

På fredagen gick vi upp tidigt (vid tolv sådär) och åt frukost. Begav oss sen iväg på en liten sightseeing runda till Tower Bridge. Gussy är toppen att ha med sig. Han är så smart, och trots att han inte ens själv är från England så kan han all historia bakom varje liten sak i den här stan. Dessutom är han otroligt bra på att laga mat! Igår kom han hem och svängde ihop en svamprisotto medans jag stog i duschen. Han är nog världens bästa!

I alla fall back to the story. När vi hade promenerat tillbaka från Tower Bridge så satte vi oss på puben Ten Bells och tog en öl. Ten Bells är historia. Ten Bells är puben där hororna som Jack the Ripper mördade hängde. I filmen From Hell så nämns den flera gånger. Det var en sjukt mäktig känsla att sitta där.

Fredag kväll var det jobb som gällde, tokmycket att göra men så kul. Grabbarna jag jobbar med är hur sköna som helst, och gästerna här i London vet hur man beter sej. Det är såhär det ska vara. Jag börjar hitta glädjen med mitt yrke igen. Kände verkligen hur bitter jag började bli, men nu är det på topp igen!

Igår var det som sagt utgång med Maria. Jag lyckades leta mej fram till Picadilly Cirkus i ösregnet, och där kom Maria och mötte mej. Vi gick hem till henne och drack ett glas vin. Fastande såklart och kom inte ut förrens vid midnatt. Vi började kvällen på Maya, vilket var ett coolt ställe, om än lite ungt. Kan nog jämföras lite med Laroy. Maria tyckte att jag hade för tråkigt så hon tvingade i mej tre vodkashots på raken. Sen var jag igång. Vi lämnade Maya och började leta oss vidare till Movida, men ungefär halvvägs gav vi upp och hoppade in i en cykeltaxi. Vi skrattade så mycket att det var svårt att andas, och vakterna på Movida kollade lite märkligt på oss när vi kom. Två svenska blondiner i en cykeltaxi som nästan kissar på sig av skratt.

Movida var jag sjukt imponerad av. Lite väl mycket folk, men oj vilket ställe. Dock blev vi inte kvar så länge utan tog en taxi till Bungalow 8 där vi flippade ur totalt. Klockan fem imorse var vi dock hemma i Marias soffa och tryckte i oss morötter med dip. Fick en skön natts sömn i Marias underbara säng.

Nu sitter jag här o väntar på att Gussy ska sluta jobba, sen blir det middag och antagligen utgång. Fan, orkar man det eller??

Så då är internetuppkopplingen där den ska vara igen. Nu kan jag ligga och slappa i sängen med min macbook i knät och äta walkerschips hela dagarna utan att få facebook abstinens igen.

Mina första dagar i London har flutit på toppenbra. Har inte åkt vilse eller blivit rånad av en galen engelsman än så länge. I måndags tog jag mej helt på egen hand från Heathrow till Liverpool Street station där jag bor utan större problem. Lite nervöst var det eftersom gubben i tunnelbanan försökte lura mej till att gå på fel tåg. Men eftersom jag inte är helt blond längre så överlistade jag hans illvilliga försök och hamnade på rätt tåg.

Tisdagen var det stora testet. Gussy (som jag bor med) skulle jobba så det var helt upp till mej att ta mej till Bungalow 8 för att möta Phil på en drink. Det gick som en dans. Rätt buss, rätt station att gå av på, och rätt tåg till Leicester square. För er som inte har varit i London ska ni veta att det är en bedrift. Tunnelbanan är en enda stor labyrint och på bussarna har man inte en susning om vilken station man är på. Det är bara att gissa.

Hade i alla fall en mycket trevlig kväll med Phil, japansk middag och sen lite drinkar på Bungalow 8, där jag kommer jobba. Sjukt fint ställe kan jag säga. Wow. Men tyvärr är ju inte bardricksen här detsamma som i Stockholm har jag hört. Man kanske ska släppa sitt barblade för ett tag och börja springa på golvet. Det är där dom stora pengarna ligger har jag hört.

Onsdagen var the big day. Mitt första skift på Bungalow. Som tur var för mej för det en väldigt lugn kväll. Mycket nytt att lära. Nya pengar, ny kassa, helt nytt sätt att dra kortbetalningar på, nya cocktails och nytt allting. Men det gick nog helt okej även fast jag kände mej otroligt vilsen. Imorn dock, då blir det läskigt. Jag är livrädd. Fredagar är tydligen heeeelt galna på Bungalow och jag ska in mest för att få en känsla av hur det är. Tyvärr är baren byggd så att man mest är i vägen. Men jag säger som jag brukar. Jag går in o kör mitt race o ser vad som händer.

Under mina två kvällar spenderade på Bungalow har jag i alla fall redan lyckats få träffa dessa:

Så där ja. Nu var den brunettepisoden över. Idag gick jag tillbaka till my old self, blondin. Dock inte så blond som jag alltid varit, utan lite mörkblond med guld och askinslag. Måste ge en stor eloge till Bobby och hans team på Drottningatan 81 som lyckades med det näst intill omöjliga att få ur den mörka mörka färgen samtidigt som håret skulle sitta kvar på huvet. Efter 4 timmar och måååånga olika behandlingar så var det klart. Jag vågade knappt titta mej i spegeln. Men det vart sjukt snyggt måste jag säga. Var länge sen jag var såhär nöjd med en hårfärg! Tack som fan! Ni är rockstars allihopa! Nu vet jag mycket väl var jag kommer gå och få slingorna gjorda i framtiden.

Just nu ligger jag o kollar på War of the worlds. Men chicken som jag är så tittar jag mer på datorn än filmen. Tycker nog den är lite ruggig trots allt. Jag är verkligen världens största tönt när det kommer till skräckfilmer, eller filmer i generellt. Dom enda som jag kan kika fram under täcket på är mysiga kärleksfilmer ala the Holiday eller galna komedier ala Will Ferrell. Men så fort det har med spöken eller aliens att göra, då kräks jag nästan för att jag blir så sjuuukt rädd.

I tisdags låg jag, Natalia och Valpen hemma o kollade på 1408. Valpen och Natalia somnade. Det säger väl allt om hur läskig den filmen egentligen var. Jag låg och raderade 2 år gamla sms frenetiskt för att slippa titta på tvn. Trots det var min adrenalin nivå uppe på farligt hög nivå när filmen var slut, så då blev det the movie of the movie för att lugna nerverna lite. Breakfast at Tiffanys. Fucking love it!

Oh jävlar nu blev det spännande här. En liten grå alien är ju inne i huset. Kanske ska ge upp den här filmen och dra på säsong 2 av Beverly Hills istället. Det är bra skit de!

Oki då är man slagit upp ögonen för den här dagen oxå. Lyckades till och med få mej en liten promenad i vårsolen ner till SEBkontoret för att lösa lite kortfrågor. Jag har haft sån extrem otur med alla mina kort därifrån. Tror jag har beställt cirka fem nya per år dom sista 2 åren. Och när jag väl har haft ett som funkar bra, med rätt kod, så har jag supit bort dom på fyllan. Har har jag trott. Sist det hände så ringde jag och spärrade det på en gång, för att fem minuter senare hitta det nerstoppat i min sminkväska.

Nu har jag i alla fall gått runt i tre månader med ett kort utan kod till. Vilket funkar helt okej. Jag använder ju inte mitt kort till så mycket annat än räkningar eftersom vi jobbar med cash i den här branschen. Dricksen får man ju inte in på kontot, så det är alltid kontanter som gäller för mej. Cash is king! Men eftersom jag nu är lite drickslös och flytten till London närmar sig med stormsteg så känns det som att en pinkod till kortet är en bra idé. Tyvärr var dom då tvunga att spärra mitt kort och beställa ett nytt till mej, som ska (??) komma senast fredag. Jo tjena, den har vi ju hört förut. Men man får hoppas på det bästa, eller tigga till sej småmynt till tunnelbanan första veckan därborta.

Hallåååå allihopa. Öhhrm... eller om det nu är nån som läser här längre. Jag har då fan inte varit inne själv sen november, trodde helt ärligt inte att den ens fanns kvar. Men men, den som lever lär som man säger, och nu är det dags igen.

Med tanke på att jag nu gör ett drastiskt steg i mitt liv, och inte bara lämnar stureplan utan även Sverige, känner jag att det är dags att ta upp bloggen igen. Om inte annat så för att jag sitter i så många timmar och bara stirrar på datorn och trycker på uppdateringsknappen på facebook (och nej, det är inte ofta det händer nåt spännande där), så tycker nu min kära roomie Natalia att jag kan lika gärna skriva om onödigheter.

News in my life: Jag började jobba på Himlen, skybaren i skrapan i november när vi öppnade men nu i fredags packade jag ner min Hugo Boss kostym och röda hängslen och sa hejdå där. Under lördagen satt jag och hade panikångest för att jag ÄR ARBETSLÖS. CRAP! Jag har aldrig varit arbetslös. Aldrig! I samma sekund som hyperventilationen satte igång så kom ett sms flygande genom luften och landade i min telefon. Gud måste ha stora planer för mej eller nåt, för det som dök upp var inget annat än ett jobberbjudande i London. Och inget dåligt jobberbjudande heller. Nej nej, här snackar vi top notch, som Björn Gustafsson skulle uttryckt det.

Min första tanke var naturligtvis: Men vadå, jag kan ju inte bara sticka till London sådär. Men Natalia fick mej på andra tankar. Vad har jag som håller kvar mej här? Egentligen? Jag har följande: inget jobb, ingen pojkvän, ingen skola, inget husdjur, ingen mat i kylen, inga barn, inga plantor som måste vattnas, inget personligt varumärke som måste underhållas. Ingenting. Så, off to London it is. Om en vecka drar jag! Bye bye Swedenland!

Men nu tänker jag inte få det att låta superdramatiskt. Det är det inte. Jag ser såhär på saken: Jag åker dit, jag provar, gillar jag läget så stannar jag, gillar jag inte läget, så är jag 2 timmar och en femhundring hemifrån. Det är inte svårare än så. Och dessutom kommer jag pendla rätt mycket. Kan ju för fan inte missa mina söndagar på cafet och Berns. Det är en omöjlighet!

Men nu vet ni det. Ska se om jag lyckas hålla igång det den här gången. Ikväll är det livebloggning från Soap bar som gäller i alla fall. Så om ni sitter hemma såhär på måndagen och känner att världen är sjukt trist, glid förbi glada Soap och drick en margarita. Tänker jag göra!

Jag blir så konstig när jag dricker. Som igår tillexempel. Allt är frid och fröjd. Jag och Dasha står på WR och har precis lika trevligt som alltid. Sen helt plötsligt, out of nowhere känner jag att tårarna kommer. I nyktert tillstånd är jag ganska bra på att hantera mina känslor och vara en rationell människa, men det krävs inte ens så mycket som en drink för att den lilla ledsna tjejen ska komma fram. Och man vet aldrig vad som lockar ut henne. Det kan vara att jag får syn på en person som jag inte ville se, det kan vara att tändaren inte fungerar, det kan vara så lite som ett "hur mår du" från en välvillig människa. Och sen är det kört. Då står jag där med tårarna sprutande åt varenda håll samtidigt som jag inser hur löjlig jag är och försöker skratta bort hela spektaklet.

Vet inte vad det är med mej. Jag har aldrig varit såhär förut. Många småsaker som bidrar antar jag. Jag kommer ihåg vad en bekant sa till mej när jag var i yngre tonåren när hon skulle förklara vad som händer på en LSD tripp. Om man är hundra procent lycklig så ser man blommor och trevliga saker, men har man en enda sorg i sig så kan trippen bli till en stor jävla mardröm. Är alkohol mitt LSD? Är det så lite som krävs för att min trevliga utekväll ska bli förvandlad till ett inferno av tårar och snor? En enda liten sorg. Ja fan, i så fall är det inte så konstigt att jag beter mej underligt. Inte för att nån stor tragedi har hänt, men som sagt, många bäckar små.

Nu är det i vilket fall som helst mystajm och rödvin hemma hos Aura. Kan inte ha det bättre! En vecka kvar sen är mitt nya liv här! Yay!

Är fortfarande helt förstörd på grund av alla lögner. Alla jävla onödiga lögner. Vad är meningen med det. Var ärliga. Bara lite.

Ja jag har druckit. Ja jag är full. Och inga bekymmer känns bättre. Jag kan inte ligga bort det här, jag kan inte supa bort det här. Jag måste ta livet som det är. Men fy vad jag hatar alla just nu. Utom Aura o Dasha. Och min famlilj. Dom är mina änglar, och i den svarta värld vi lever i så är det bara dom jag tror på.

Kharma will jump up and bite u in the ass! Vänta ni bara, what goes around comes around. Det kommer , ni falska jävla lögnare, kharma är alltid där!

Jobbade Labbet igår natt. Det var ganska lugnt....kan man ju säga. Men som ni märkte imorse så ville inte sömnen komma. Dels på grund av alldeles för många tankar i huvudet och dels på grund av att jag bokstavligt talat hällde i mej hett kaffe för att hålla kroppstemperaturen över 20-strecket på jobbet. Lyckades dock slumra in vid elvatiden och fick två timmars sömn innan det var möte på nya jobbet. Skapandet! Det går ju sådär att vara fantasifull och alert med 120 minuters sömn i hjärnan, men vi kom en bra bit på vägen. Det börjar närma sig nu. Om två veckor ska allt vara klart ,så det blir med andra ord mycket jobbande närmsta tiden. Mycket skapande!

Ska försöka mej på en powernap nu innan det är dags för jobbet på Laroy. Visst är det hemskt hur oengagerad man blir när man vet att det bara är några pass kvar innan man är klar. Man kan lixom inte lägga ner samma energi och glädje på det. Sen finns det väl kanske flera anledningar till det än bara det nya jobbet. Nog sagt om det. Sov gott!

Det finns en egenskap hos människor som jag värdesätter högre än något annat. Ärlighet. Dom få människor i den här världen som är ärliga hyser jag all respekt för. Visst kan sanningen vara något harsh ibland, men det är fan bättre att få  veta vilka kort som ligger på bordet än att få en lögn i ansiktet och direkt efter en kniv i ryggen!

Jag vet att det finns många tjejer som när dom ställer frågan "ser jag tjock ut i det här?" egentligen inte vill veta det rätta svaret. Dom vill få den snälla lögnen. Jag hör inte till den kategorin. Har man nånting att säga så säg det! Nu menar jag inte att man ska klampa fram till en helt okänd människa på stan och häva ur sej att dom luktar illa, även fast dom kanske gör det. Nej, jag menar att en rak och ärlig fråga kräver ett rakt och ärligt svar. Frågar jag någon om sanningen vill jag inte ha en lögn kastad på mej. Jag föraktar människor som gör så. Som sagt, sanningen kan vara hård, men jag tar hellre den än en lögn!

Egentligen skulle jag kunna fortsätta skriva om samma ämne i 4 sidor till, och upprepa mej åtminstone 15 gånger till. Jag bara känner mej så förådd. En stor jävla kniv sitter mitt emellan skulderbladen på mej, och den är ditsatt av personer som jag litade på och kände förtroende för.

Slut på bitterheten nu. Jag ska ju berätta om mitt nya liv! Rubriken på bloggen är ny. New life, New me! Bye bye stureplan! Jag jobbar mitt sista pass på Laroy sista onsdagen i November, och efter det väntar ett nytt jobb, ett seriöst och utmanande jobb som kräver lite mer av mej som yrkesmänniska än att hälla upp lite vodka red bull. Det betyder oxå mindre festande, mindre oseriöshet med andra ord.

Men vet ni. Det är dags för det nu. Ja, jag må vara ung fortfarande med mina 22 år, men,,,,, Im kinda over it! Det ska faktiskt bli skönt att göra någonting på "riktigt". Nånting där jag får vara med i skapandet och processen. Nånting där jag kan stå med rak rygg och vara stolt över mitt yrke!

Och som en sista del på detta självterapi- inlägg. Ny hårfärg. Fick ett litet ryck för några veckor sen och kletade i massa brun färg i mitt hittills blonda år. Ja, helomvändning. Jag som varit  "den lilla blonda" i hela mitt liv är helt plötsligt brunett. Och brunetter har minst lika roligt har jag märkt, dock har mitt spontana festande bytts ut mot jobbande och hemmakvällar. Så....jag kanske inte har lika roligt? Tåls att analyseras över.

Men tro inte att ni slipper mej helt och håller på stureplan. Då och då kommer ni fortfarande kunna se mej stå och sänka Fishermans i nåt hörn!

Sov gott, ni 3 personer som läser. Kanske följer en fortsättning........kanske inte.

Jag gör ett nytt försök. Nytt liv, nya planer, ny hårfärg, varför inte en ny blogg oxå?! Jag kan ju försöka. Med tanke på att jag inte har en enda läsare kvar nu så lär ju ingen märka om det går åt helvete igen, right?!

Det är dags att ta sig tillbaka nu. Jag har varit frånvarande ett längre tag, I fucking know! Detta beror på mindre trevliga händelser (som grundar sig på att jag är en människa med väldigt lite kännedom om hur världen fungerar) som helt enkelt fick mej att tappa suget. Jag kände att det kvittar. Jag kände bara, att what the fuck, vad gör det om hundra år om jag bloggar eller inte. Vem kommer sörja den här verklighetsfientliga bloggen.

Och rätt hade jag. Uppenbarligen ingen. Inte ens jag själv. Det  har faktiskt varit riktigt befriande att slippa tänka på vad man ska skriva för roligt inlägg nästa gång. Att bara skita i det. Och tro mej, jag har av rena vana gått och påbörjat bloggmeningar i mitt huvud, bara för att inse att jag är störd. Jag skiter ju i denna blogg nuförtiden. Men nu till den bittra sanningen. I cant stay away! Jag måste skriva! Skillnaden nu är att ni bara får höra om mitt urbota tråkiga privatliv, och inte nånting annat. Det är slut med det.

Så för att berätta om den sista tiden i mitt liv. Det har helt frankly inte hänt ett jack shit! Inget som är intressant för någon att veta i alla fall. Jag har inte varit dyngrak, jag har inte liggit, jag har inte svullat ohälsosam mat, jag har definitivt inte varit på gymmet och jag har inte en endaste rolig sak att berätta om. Jag har bara pluggat höskoleprov, därav den omöjliga frågan i förra inlägget (som dock varenda människa verkar förstå utom jag!)

Ja, nu jävlar kom det nåt. Jag ska börja plugga! Seriously som vi känner henne är snart ett minne blott. Snart är det tentor och böcker och tidiga mornar som gäller för mej! Åh herre min gud, hur ska detta sluta?!

Eftersom jag som sagt inte har den minsta dramatiska saken att berätta om, gör jag som Aura helt enkelt. Lägga in en bild på gårdagens outfit. Bara det att jag ska vara så sjukt rebellisk att jag inte ska berätta vad kläderna kommer ifrån. Jag ska helt enkelt bara låta er njuta av en bild....på mej....eller nåt. Det är inte ett tvång att njuta. Men det är ju det enda jag har att komma med såhär på tillbakavägen!


.

Är det jag som är ovanligt korkad eller är det nån mer där ute som inte förstår ett skit av detta??!

Jag tycker faktiskt jättemycket om dom här veckorna. Början av hösten. Mörkt på kvällarna, och fina färger. Man kan dra på sig en halsduk men det är fortfarande okej med sandaler på krogen och solglasögon på dagarna. Jag älskar hösten! Men varje höst är det en sak som gör sig påmind. Saknaden av att ha någon speciell. Någon att gå dom där promenaderna runt Djurgården hand i hand med. Någon att krypa upp i soffan framför en film med. Någon. Bara någon lixom! Varje höst ser jag framför mej hur jag ska hitta min egen prince charming. Den här hösten kommer jag ju ha nån! Hur svårt kan det va?! Men varje vinter sitter jag där precis lika ensam som vintern innan.

Jag har kommit fram till problemet. Som bartender lever man ett ganska speciellt liv. Det är en väldigt speciell livsstil. Man är inte så seriös på många plan helt enkelt. Som bartjej blir man ganska lätt sedd som en vild partytjej som bara bryr sej om sitt festande. Visst kanske det är så. Vi gillar att gå ut o festa och träffa folk, det är ju därför vi jobbar med det vi gör!

En kille sa till mej att han inte kunda dejta mej för att jag festar för mycket, för att jag alltid är ute, och det är inte en sån tjej han vill ha. Men helt ärligt. Jag är ju ute med kompisar hela tiden för att ingen lockar med nåt bättre. Hade jag haft den där någon speciella så hade jag gärna varit hemma och myst tre veckor i sträck.

Så alltså, dom enda som förstår en bartenders livsstil är andra bartenders. Och som alla vet, bartenders är ju inte så speciellt seriösa. Eller vänta nu..... vad är det jag precis har försökt säga?!



Anyways, precis som alla tidigare år så sitter jag och väntar på min prince charming. Hoppas han dyker upp iår. Om det är nån som vet nån bra grabb som skulle passa en "oseriös bartjej", let me know damn it!

Nu börjar jag få nog av det här. Febern må ha släppt men nu har jag fått en svidande huvudvärk istället. Anledningen? Jag bor i ett hus där varenda människa ska renovera sina lägenheter stup i kvarten. Jag har haft cirka tre borr, bank och ljudfria veckor hittils iår. Klockan åtta sätter dom igång. Och jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. Det jag hatar mest är borrandet. Jag blir tokig, helt rabiat! Jag är nära att hoppa från balkongen.

I två dagar nu har dom hållt på att banka. Och dom bankar. Och bankar. Och bankar. Det låter som att det är fem personer på andra sidan väggen som står med varsin slägga och försöker ta sig in. Min underbara tavla hänger snett, och allting på min bokhylla har hoppat en decimeter från den ursprungliga positionen. Jag är inte långt ifrån att gå ner dit, rycka släggan ifrån dom och banka in deras huvuden. På riktigt. Och banka sönder vartenda jävla organ och ben i hela deras kropp när jag ändå är igång. Det är ingen i den här världen som skänker minsta tanke åt oss nattarbetare. Men vänta ni bara, onda grannar. Jag ska komma på en gruvlig hämnd. Be afraid, be very afraid!

Och inte nog med det. Jag är nu helt övertygad om att det är nåt fel på facebook. Sen klockan tio imorse har inte nån av mina tvåhundraåttio vänner varit online. Det kan inte stämma. Det är alltid nån online. Alltid. Jävla facebook.

Får väl fortsätta ligga här i min ensamhet med smärtsam huvudvärk och förbanna den dagen människan kom på ordet renovering! Die bitch, die!

Grabben mår inte bra. Här är hans andra klipp på youtube. Han måste ju skämta. Han måste skämta! Han måste helt enkelt vara en genial liten grabb med mycket störd humor som vet hur man ska göra för att bli kändis på internet. För han kan inte mena allvar. This kid cant be for real!