seriouslysthlm

Pang boom sa det bara, så slogs jag av en enorm hemlängtan. Saknar mina nära och kära. Saknar närhet. Saknar att vara ett stenkast bort från dom som verkligen bryr sej om mej. Saknar att kunna åka hem till mammis o pappis o hunden när jag känner mej lite nere. Som jag är nu. Skulle ge allt för att få åka hem till föräldrarna nu och krama mamma.

Varför blev jag såhär deppig helt plötsligt?!

Tror att det är att jag trots att jag har kul här, känner mej väldigt ensam. Jag har Gussy och Maria och Phil. Men Gussy ser man inte mycket av eftersom jag jobbar nätter och han oftast dagar. Maria har jag inte sett på en hel vecka, eftersom jag har jobbat varje dag. Phil är just nu och lever loppan i Miami. Och jag sitter här i halvmörkret, i en skitig flat i Whitechapel och saknar alla därhemma.

Saknar Aura och min underbara lilla Kevin.

Saknar att krypa ner till Texas med Natalia på måndagarna och trycka i mej en biff för att sen hamna i matkoma och sitta och liveblogga från Soapbar.

Saknar alla långa telefonsamtal med Sofia.

Saknar alla magknipsfulla skratt med Madde.

Saknar Anna, min sessa!

Faaaaaan jag saknar er. Saknar att ha er nära. Saknar er helt enkelt!!!!

Sorry blidde inget bloggande idag. Jag försov mej.... Snyggt gjort när man börjar jobba halv sex. Måste ha varit väldigt, väldigt trött. Jag hörde inte ens när larmet ringde. Vaknade av mej själv klockan 17.33 och insåg paniken i det hela. Var ute ur huset på 5 röda, och på väg. Men det var väl inte min dag. En resväg som i vanliga fall tar ca 30 minuter, tog idag en hel timme, bara för att förvärra läget ytterligare. Men men, ingen skada skedd. Ugo öppnade baren och dom första gästerna kom inte förrens klockan nio.

Ikväll stog jag inne i baren igen där jag hör hemma. Inget direkt jättespännande hände väl på jobbet idag. Inte som igår med andra ord. Det var inte bara mr del Toro som gästade oss igår. Även sångaren från Nickelback var inne med sitt posse. Nickelback, who the fuck is that? tänker ni antagligen nu. Förståerligt. Så tänkte jag också när chefen sa på briefingen att han skulle komma. Nickelback är ett band från USA som tydligen är riktigt stora på hemmaplan. Kollade in deras video på Youtube nyss, och vart ganska imponerad. Dom var ju riktigt bra! Och sjukt rolig var han kan jag tillägga. Hoppas han kommer tillbaka igen.

Jonas och Siri åkte hem igår igen, men det var för jävla roligt att ha dom här i några dagar. Calle, Patrik och Martin slöt upp i tisdags också, för att titta på sverigematchen, och vi fick en väldigt trevlig utekväll.

Igår var jag och tittade på en lägenhet i Hackney som jag antagligen flyttar till redan nästa vecka. Helt underbar. Nybyggd, två stora sovrum, två badrum- ett med dusch och ett med badkar (har inte haft ett badkar sen jag flyttade från mammis o pappis!!!), vardagsrum med öppet kök. Möblerat med helt nya ikeamöbler (då känner man sig inte allt för långt bort ifrån Sverige). Kan inte vääääänta tills jag får flytta in!!!

Nästa vecka ser väl ut ganska mycket som den här. Jobb varje dag räknar jag med. Vi är sjukt underbemannade just nu. En ligger på sjukhus, Henrik min favvo från Danmark slutade igår, och barchefen förra veckan. Så vi är tre kvar som ska täcka ett schema för sex personer. Blir mycket jobb det. Ska försöka få torsdagen på golvet igen. Har räknat ut att om jag kör golvet en dag i veckan och gör samma dricks som igår så kommer jag gå väldigt mycket plus. Men igår kanske var ett undantag.... återstår att se!

Nu är det sovdags igen. Vilket program från tv4 anytime ska man slumra in till ikväll då? Har plöjt igenom koloniområdet Iris redan. Världens mysigaste program att somna till. Kanske börjar om från början igen. Sov så gott alla ni därhemma!

....eller som vi säger på svenska, vill man vara fin får man lida pin! Jag förstår nu mycket väl varför man hellre stannar hemma än att vara nykter ute. För när man är nykter, så känner man att man har hoppat runt i 14 centimetersklackar i sex timmar i sträck. Oj, vad jag var ruskigt nära att slänga av mej skorna vid halv tre!

Nu kanske ni undrar varför jag stapplade runt på mina Choos i nyktert tillstånd? Det ska jag berätta.

Jag har sprungit på golvet ikväll, jag har varit servitrasa. Och det var sjukt kul. Kanske för att man fick äran att servera hetingen (??) Benicio del Toro himself, eller så kanske det bara var för att vi helt enkelt har sjukt roligt på Bungalow 8.

Ska rapportera mycket mer imorgon, I swear, men just nu känner jag att det är fruktansvärt lite energi kvar i den här kroppen efter 3 timmars sömn, massa lägenhetstittande och en hel natts jobb. Over and out!

Jaha så var det roliga slut för den här gången. Helgen är över och nu är det jobb, jobb, jobb, jobb, jobb och jobb som gäller. Står på schemat nu varje dag fram tills lördag, sen har man en dag ledigt igen. Men som sagt. Har inga större problem med det. Måste bara sluta att sova bort hela dagarna så jag faktiskt får se lite av stan jag lever i. Det har inte blivit mycket av den varan hittills. Har inte ens varit inne på Oxford Street och shoppat än. Hmmm... illa. Torsdag kanske. Om gussy lyckas tvinga upp mej ur sängen i hyfsad tid.

Igår hade jag en jättetrevlig kväll med Siri, Jonas, Rupert och Phil. Eftersom det var annandag påsk var det ingen jättelivad kväll på stan, men vi avslutade hemma hos dom med lite rödvin och schack. Jag vann. Efter mycket hjälp från min motspelare dock.

Hinner inte lägga in bilder från gårdagen nu och hinner inte skriva så mycket mer heller. Måste hoppa in i duschen och piffa till mej till jobbet. Om bara Gussys flatmate kunde komma ut från badrummet så. Åh vad jag lägtar tills vi flyttar!!!

Nje det blev inte Fabric igår. Tyvärr. Vi tog en taxi dit. Såg kön. Noooooo way! Ni vet hur lång kön kan va till golden hits en lönelördag? Tänk den gånger 25. Så lång kö var det. Jag förstår mej verkligen inte på folk som inte har några problem med att stå i över en timme o vänta på att få komma in. Och igår var det fan inte varmt heller kan jag lova. Nej den passar jag på. Kommer aldrig hända!

Vi hoppade in i en ny taxi och åkte till en riktigt Londonfest. En riktigt eastlondon underground fest i ett parkeringshus. Det var.......spännande. Gick alltid på såna fester när jag var 14-15 och var i London för att hälsa på min kusin. Men nu förtiden är man väl inte riktigt van vid sånt. Dricka groggar ur plastmuggar och trängas med folk utklädda till jag vet inte vad med glitter i ansiktet och lite för mycket kemikalier i hjärnan. Men vad ska man säga? Allt har väl sin charm, även fast jag inte tror att jag kommer hänga överdrivet mycket på såna fester i fortsättningen.

Nu måste jag rusa iväg, för jag ska träffa Jonas och Siri som är i stan några dagar. Vi ska ta en drink på jobbet med Phil, och sen får man se var kvällen leder oss. Blir dock inte alldeles försent, för imorn måste jag upp o shoppa lite. Måste köpa ett par svarta högklackade skor till jobbet. Har inte jättelust att slita ut mina älskade Choos på jobbet. Men varje tillfälle att köpa skor är ett bra tillfälle i min värld. Ha en trevlig kväll!

Ledsen för mitt oerhört oregelbundna bloggande. Det är inte alls meningen. Men huvudsaken är att jag ibland dyker upp med en ny spännande historia, right?

Hur har veckan förlöpt då? Det har faktiskt mest varit jobb. Har varit lite halvdeppig, vilket jag uppenbarligen alltid blir så här i början på ett nytt ställe. Som sagt, en människa med stora kontrollbehov över mitt liv. Sån är jag. Och när jag känner att jag inte har full kontroll bryter helvetet löst och världen blir kolsvart. Men nu är jag sakta men säkert på väg uppåt igen. Börjar komma in i gemenskapen på jobbet och känna mej lite mer hemma. Men jag saknar fortfarande stockholm och alla mina underbara vänner. Nåt så extremt! Men om några veckor tar jag en liten semester till hemmaplan. Kör en söndag på cafet och berns. Längtar redan.

Ja som sagt så har det mest varit jobb, men fredagen lyckades jag planera in en utgång på. Började med en middag på Nobu, en av Londons bästa restauranger. Jag kände mej verkligen som den fula ankungen i gänget. Jag är inte den som klär upp mej i min finaste  klänning när jag går ut. Satsar oftast på en lite mer casual stil med fina skor att toppa upp det med. Och så gjorde jag i fredags oxå. Var faktiskt riktigt nöjd med min outfit. Tills vi kom till Nobu. Resten av tjejerna i sällskapet var uppklädda till tänderna med dom minsta klänningarna och dom högsta stilettoskorna jag sett. Kände mej lite out of place som sagt. Men jag är inte den som låter en sån sak förstöra min kväll. Även fast på jag och Maria kände att middagen var väldigt obekväm och stel så tog det igen sig senare. Vi tog en sväng förbi Dolce, Movida, Cristal och avslutade på British Luxury Club. Så här i efterhand så kan jag nog säga att jag hade riktigt trevligt, även fast det inte hamnade på top tre listan av utgångar.

Igår var det jobb igen, vilket oxå var riktigt kul. Har saknat att trivas så här bra på jobbet. Den där sköna avslappnade stämningen som finns när alla har riktigt kul med varandra. Älskar grabbarna på jobbet. Ska jobba varje dag nästa vecka, och vet ni? Jag har absolut inga problem med det alls. Ser faktiskt fram emot det.

Det blev ett kort litet inlägg och dessvärre har jag inga nya bilder att bidra med, men imorn kanske det blir bättre. Nu ska jag dra på mig nån halvslampig liten utfit och åka iväg mot fabric där det är gayclub ikväll. Älskar fabric på söndagar!!!

Oj oj nu har det gått ett tag sen jag skrev sist igen va? När var det? Söndags om jag inte minns helt fel. Ja så måste det ha varit. Mådde inte rosor i söndags kan jag lova, men det lyckades bli en utgång igen, trots att jag under hela dagen och kvällen låg ca fem minuter efter i alla samtal.

I alla fall. Söndag kväll började här hemma. Gussys brasilianare (vet inte om jag kan skriva pojkvän än?) och Linnzi, en sjukt go' tjej från Melbourne kom över och vi drack whiskey (jag och Linnzi) och bubbel (Gussy och Caio)....öööhm... vänta vad hände där? Grabbarna dricker bubbel och tjejerna dricker whisky. Är allt upp och ner i den här stan?! Vi gav oss iväg mot ett ställe som heter Sosho vid elva ungefär. Jag var lite halvnöjd. Först blev man tvingad att stå i kö, om än så bara i fem minuter, men ÄNDÅ?! Efter köandet så tvingade dom mej att betala inträde oxå? Som sagt, är allt upp och ner i den här stan?! 12 pund, och vad fick man för det? En halvskitig lokal som var ungefär lika stor som labbet.

Skam den som ger sej, tänkte jag och tänkte som vanligt ragga upp nån söt liten barmanager så i alla fall drinkarna skulle vara gratis. Men....alla i baren var halvtjocka män som såg ut att närma sig 40. Ingen hit.

Dock kan jag tillägga att jag lyckades ha en hemskt trevlig kväll i alla fall. Det ville sig nämligen inte bättre än att våra stjärn dj's Darwin och Backwall hade letat sig fram till precis samma lilla sketklubb. Högst oväntat. Blev lite halvpaff när David hoppade fram och ryckte tag i mej. Efter 5 Aviations och lite härligt sällskap så hamnar nog definitivt söndagen på plussidan av mina utgångar.

Måndagen började på ungefär samma sätt som söndagen. Mådde inte kalas. Absolut inte. Hjärnan var då cirka 10 minuter efter realtiden. Kände att det var läge för en myskväll med film hemma hos Maria. Maria tyckte inte det. Hon tyckte vi skulle köpa hem Bacardi Breezer och sitta och myssupa hemma. Men inte ens den planen höll, för vid midnatt så blev vi medsläpade (???) till Mahiki bar. Eftersom grabbarna sa att det var ett litet skitställe så sket vi i både smink och kläder. Vi gick ner som vi va helt enkelt. Gympisar, jeans, håret i tofs och gårdagens makeup. Vi blev väl lite lurade kan man säga. Det var vääääldigt uppklätt. Och väääääldigt mycket folk.

Trots detta så blev måndagen en kanonhit oxå. Drack utan att ljuga mitt livs största drink. Den var stor. Den var jävligt stor!

Nu har jag jobbat två kvällar i rad, och börjar bli lite varm i kläderna. Fast inte bokstavligt talat. Det är snusk-kallt här inne just nu, så därför måste jag avsluta bloggandet och gömma mej under täcket. Sweet dream!

Så var första helgen och med det första riktiga utgången i London avklarad. Mår sådär bra idag kan jag säga, det blev mycket igår, men sjukt kul hade vi i alla fall. Kommer tillbaka till gårdagen lite senare.

Torsdagkvällen blev spenderad hemma med Beverly Hills, Family Guy och lägenhetstittande. Har en stark känsla av att jag blir kvar här ett tag, så jag och Gussy har börjat titta oss omkring efter någonstans att bo. Vi blir nog kvar här i östra London, men har riktat in oss på områdena Shoreditch och Dalston, som tydligen är både trendigt och fint. Vi hittade ett jättegulligt litet hus i Dalston som vi båda blev helt förälskade i, men tyvärr är det omöblerat och man är sådär sugen på att inhandla helt nya möbler för ett helt hus, så vi fortsätter nog titta runt lite. Blev dock fruktansvärt avundsjuk på Marias boende vid Picadilly Cirkus. Så vill jag bo! En av dom finaste lägenheter jag sett faktiskt. Men smakar det så kostar det, närmare bestämt 1500 pund i veckan, vilket är en liten bit över våran budget. Får nöja mej med att jag kanske kommer hänga där ganska mycket.

På fredagen gick vi upp tidigt (vid tolv sådär) och åt frukost. Begav oss sen iväg på en liten sightseeing runda till Tower Bridge. Gussy är toppen att ha med sig. Han är så smart, och trots att han inte ens själv är från England så kan han all historia bakom varje liten sak i den här stan. Dessutom är han otroligt bra på att laga mat! Igår kom han hem och svängde ihop en svamprisotto medans jag stog i duschen. Han är nog världens bästa!

I alla fall back to the story. När vi hade promenerat tillbaka från Tower Bridge så satte vi oss på puben Ten Bells och tog en öl. Ten Bells är historia. Ten Bells är puben där hororna som Jack the Ripper mördade hängde. I filmen From Hell så nämns den flera gånger. Det var en sjukt mäktig känsla att sitta där.

Fredag kväll var det jobb som gällde, tokmycket att göra men så kul. Grabbarna jag jobbar med är hur sköna som helst, och gästerna här i London vet hur man beter sej. Det är såhär det ska vara. Jag börjar hitta glädjen med mitt yrke igen. Kände verkligen hur bitter jag började bli, men nu är det på topp igen!

Igår var det som sagt utgång med Maria. Jag lyckades leta mej fram till Picadilly Cirkus i ösregnet, och där kom Maria och mötte mej. Vi gick hem till henne och drack ett glas vin. Fastande såklart och kom inte ut förrens vid midnatt. Vi började kvällen på Maya, vilket var ett coolt ställe, om än lite ungt. Kan nog jämföras lite med Laroy. Maria tyckte att jag hade för tråkigt så hon tvingade i mej tre vodkashots på raken. Sen var jag igång. Vi lämnade Maya och började leta oss vidare till Movida, men ungefär halvvägs gav vi upp och hoppade in i en cykeltaxi. Vi skrattade så mycket att det var svårt att andas, och vakterna på Movida kollade lite märkligt på oss när vi kom. Två svenska blondiner i en cykeltaxi som nästan kissar på sig av skratt.

Movida var jag sjukt imponerad av. Lite väl mycket folk, men oj vilket ställe. Dock blev vi inte kvar så länge utan tog en taxi till Bungalow 8 där vi flippade ur totalt. Klockan fem imorse var vi dock hemma i Marias soffa och tryckte i oss morötter med dip. Fick en skön natts sömn i Marias underbara säng.

Nu sitter jag här o väntar på att Gussy ska sluta jobba, sen blir det middag och antagligen utgång. Fan, orkar man det eller??

Så då är internetuppkopplingen där den ska vara igen. Nu kan jag ligga och slappa i sängen med min macbook i knät och äta walkerschips hela dagarna utan att få facebook abstinens igen.

Mina första dagar i London har flutit på toppenbra. Har inte åkt vilse eller blivit rånad av en galen engelsman än så länge. I måndags tog jag mej helt på egen hand från Heathrow till Liverpool Street station där jag bor utan större problem. Lite nervöst var det eftersom gubben i tunnelbanan försökte lura mej till att gå på fel tåg. Men eftersom jag inte är helt blond längre så överlistade jag hans illvilliga försök och hamnade på rätt tåg.

Tisdagen var det stora testet. Gussy (som jag bor med) skulle jobba så det var helt upp till mej att ta mej till Bungalow 8 för att möta Phil på en drink. Det gick som en dans. Rätt buss, rätt station att gå av på, och rätt tåg till Leicester square. För er som inte har varit i London ska ni veta att det är en bedrift. Tunnelbanan är en enda stor labyrint och på bussarna har man inte en susning om vilken station man är på. Det är bara att gissa.

Hade i alla fall en mycket trevlig kväll med Phil, japansk middag och sen lite drinkar på Bungalow 8, där jag kommer jobba. Sjukt fint ställe kan jag säga. Wow. Men tyvärr är ju inte bardricksen här detsamma som i Stockholm har jag hört. Man kanske ska släppa sitt barblade för ett tag och börja springa på golvet. Det är där dom stora pengarna ligger har jag hört.

Onsdagen var the big day. Mitt första skift på Bungalow. Som tur var för mej för det en väldigt lugn kväll. Mycket nytt att lära. Nya pengar, ny kassa, helt nytt sätt att dra kortbetalningar på, nya cocktails och nytt allting. Men det gick nog helt okej även fast jag kände mej otroligt vilsen. Imorn dock, då blir det läskigt. Jag är livrädd. Fredagar är tydligen heeeelt galna på Bungalow och jag ska in mest för att få en känsla av hur det är. Tyvärr är baren byggd så att man mest är i vägen. Men jag säger som jag brukar. Jag går in o kör mitt race o ser vad som händer.

Under mina två kvällar spenderade på Bungalow har jag i alla fall redan lyckats få träffa dessa:

Så där ja. Nu var den brunettepisoden över. Idag gick jag tillbaka till my old self, blondin. Dock inte så blond som jag alltid varit, utan lite mörkblond med guld och askinslag. Måste ge en stor eloge till Bobby och hans team på Drottningatan 81 som lyckades med det näst intill omöjliga att få ur den mörka mörka färgen samtidigt som håret skulle sitta kvar på huvet. Efter 4 timmar och måååånga olika behandlingar så var det klart. Jag vågade knappt titta mej i spegeln. Men det vart sjukt snyggt måste jag säga. Var länge sen jag var såhär nöjd med en hårfärg! Tack som fan! Ni är rockstars allihopa! Nu vet jag mycket väl var jag kommer gå och få slingorna gjorda i framtiden.

Just nu ligger jag o kollar på War of the worlds. Men chicken som jag är så tittar jag mer på datorn än filmen. Tycker nog den är lite ruggig trots allt. Jag är verkligen världens största tönt när det kommer till skräckfilmer, eller filmer i generellt. Dom enda som jag kan kika fram under täcket på är mysiga kärleksfilmer ala the Holiday eller galna komedier ala Will Ferrell. Men så fort det har med spöken eller aliens att göra, då kräks jag nästan för att jag blir så sjuuukt rädd.

I tisdags låg jag, Natalia och Valpen hemma o kollade på 1408. Valpen och Natalia somnade. Det säger väl allt om hur läskig den filmen egentligen var. Jag låg och raderade 2 år gamla sms frenetiskt för att slippa titta på tvn. Trots det var min adrenalin nivå uppe på farligt hög nivå när filmen var slut, så då blev det the movie of the movie för att lugna nerverna lite. Breakfast at Tiffanys. Fucking love it!

Oh jävlar nu blev det spännande här. En liten grå alien är ju inne i huset. Kanske ska ge upp den här filmen och dra på säsong 2 av Beverly Hills istället. Det är bra skit de!

Oki då är man slagit upp ögonen för den här dagen oxå. Lyckades till och med få mej en liten promenad i vårsolen ner till SEBkontoret för att lösa lite kortfrågor. Jag har haft sån extrem otur med alla mina kort därifrån. Tror jag har beställt cirka fem nya per år dom sista 2 åren. Och när jag väl har haft ett som funkar bra, med rätt kod, så har jag supit bort dom på fyllan. Har har jag trott. Sist det hände så ringde jag och spärrade det på en gång, för att fem minuter senare hitta det nerstoppat i min sminkväska.

Nu har jag i alla fall gått runt i tre månader med ett kort utan kod till. Vilket funkar helt okej. Jag använder ju inte mitt kort till så mycket annat än räkningar eftersom vi jobbar med cash i den här branschen. Dricksen får man ju inte in på kontot, så det är alltid kontanter som gäller för mej. Cash is king! Men eftersom jag nu är lite drickslös och flytten till London närmar sig med stormsteg så känns det som att en pinkod till kortet är en bra idé. Tyvärr var dom då tvunga att spärra mitt kort och beställa ett nytt till mej, som ska (??) komma senast fredag. Jo tjena, den har vi ju hört förut. Men man får hoppas på det bästa, eller tigga till sej småmynt till tunnelbanan första veckan därborta.

Hallåååå allihopa. Öhhrm... eller om det nu är nån som läser här längre. Jag har då fan inte varit inne själv sen november, trodde helt ärligt inte att den ens fanns kvar. Men men, den som lever lär som man säger, och nu är det dags igen.

Med tanke på att jag nu gör ett drastiskt steg i mitt liv, och inte bara lämnar stureplan utan även Sverige, känner jag att det är dags att ta upp bloggen igen. Om inte annat så för att jag sitter i så många timmar och bara stirrar på datorn och trycker på uppdateringsknappen på facebook (och nej, det är inte ofta det händer nåt spännande där), så tycker nu min kära roomie Natalia att jag kan lika gärna skriva om onödigheter.

News in my life: Jag började jobba på Himlen, skybaren i skrapan i november när vi öppnade men nu i fredags packade jag ner min Hugo Boss kostym och röda hängslen och sa hejdå där. Under lördagen satt jag och hade panikångest för att jag ÄR ARBETSLÖS. CRAP! Jag har aldrig varit arbetslös. Aldrig! I samma sekund som hyperventilationen satte igång så kom ett sms flygande genom luften och landade i min telefon. Gud måste ha stora planer för mej eller nåt, för det som dök upp var inget annat än ett jobberbjudande i London. Och inget dåligt jobberbjudande heller. Nej nej, här snackar vi top notch, som Björn Gustafsson skulle uttryckt det.

Min första tanke var naturligtvis: Men vadå, jag kan ju inte bara sticka till London sådär. Men Natalia fick mej på andra tankar. Vad har jag som håller kvar mej här? Egentligen? Jag har följande: inget jobb, ingen pojkvän, ingen skola, inget husdjur, ingen mat i kylen, inga barn, inga plantor som måste vattnas, inget personligt varumärke som måste underhållas. Ingenting. Så, off to London it is. Om en vecka drar jag! Bye bye Swedenland!

Men nu tänker jag inte få det att låta superdramatiskt. Det är det inte. Jag ser såhär på saken: Jag åker dit, jag provar, gillar jag läget så stannar jag, gillar jag inte läget, så är jag 2 timmar och en femhundring hemifrån. Det är inte svårare än så. Och dessutom kommer jag pendla rätt mycket. Kan ju för fan inte missa mina söndagar på cafet och Berns. Det är en omöjlighet!

Men nu vet ni det. Ska se om jag lyckas hålla igång det den här gången. Ikväll är det livebloggning från Soap bar som gäller i alla fall. Så om ni sitter hemma såhär på måndagen och känner att världen är sjukt trist, glid förbi glada Soap och drick en margarita. Tänker jag göra!