seriouslysthlm

Hey guys. Ledsen för den dåliga uppdateringen. Fortfarande internetlös i hemmet. Kommer dröja cirka två veckor till. Hur faaaan ska man klara sig. Jag får helt enkelt börja släpa med mej min macbook hem till Niel och snylta på hans bredband.

Nu sitter jag iaf på starbucks mitt emot jobbet. Börjar jobba om 20 minuter så känner mej lite småstressad med alla bilder som ska läggas upp och bloggen som ska skrivas och alla mess på facebook som ska besvaras. Ska försöka skriva mer inatt. Kanske åker hem till han redan då och ser till att få lite seriös bloggning gjord. Orkar inte vara internetlös längre! Going nuts!

Ja sa nu ar man utan internet igen. Som tur ar for mig sa har jag valdigt sota chefer som vet det har med internetaddiction. Sa just nu sitter jag pa deras kontor och stillar mitt behov. Har varit pa jobbet sen klockan tre sa nu tycker jag nog det ar dags for en liten paus.

Men nu vet ni iaf varfor uppdateringarna drojer. Ska fixa internet hem nasta vecka, I PROMISE!

Well well, back to work for me. XXX

Då sitter man alltså här på arlanda med ett glas vin igen då. Fan borde nästan ha stammisrabatt i baren här! Det har ju blivit några turer sista tiden.

Till min stora förvåning så har dom faktiskt inte tillkännagett någon försening än. Typiskt va? När man för en gångs skull faktiskt vill ha ett försenat plan så går det precis på minuten. Men hoppet är inte kört än! Kan fortfarande höra ett pling i högtalarna och ett "ladies and gentlemen, im sorry to tell you......" Jag menar BA's flyg har ju blivit en timme försenat. Så kanske.

Nu kanske ni tycker att jag beter mej konstigt. Jag kan ju lika gärna säga till jobbet att planet är försenat och på så sätt slippa jobba. Men så funkar inte jag. Tyvärr. Kan inte ljuga om sånt. Har jag inte en giltig anledning till att säga nej (till exempel: jag ligger för döden, sitter fast på en ö i söderhavet, har brutit båda knäskålarna och handlederna) så är det som en spärr i min mun. Jag försöker. Jag sitter i tio minuter och tar i allt jag kan för att klämma fram ett nej och någon lämplig lögn/anledning. Men det går inte. Det är kört.

Så detta betyder, mina bästa människor, att så länge planet är i tid så är jag så illa tvungen att gå till jobbet. Trots att det betyder att jag får stressa som en liten apa för att hinna hem o hämta jobbnycklarna och kläderna innnan jag börjar. Men det får jag ta. Det är priset av en bra uppfostran helt enkelt!

Nu har jag varit nere på Mocco för att kasta i mej en sista svensk kaffe. Alldeles strax bär det av mot arlanda. Har en klump i magen nu. Kommer sakna! Så mycket! Nästa gång jag kommer hem blir antagligen inte förrens vid midsommar. Och det är cp långt dit! Näe, nu är jag inte långt ifrån tårarna. Varför ska jag vara så jävla dålig på avsked för. Det är ju inte så att jag försvinner för alltid. Men att vara långt ifrån familjen och alla underbara vänner tar emot..

Nu kom mamma o pappa. Dags att dra sig. Hörs snart!

Alltså, heeeelt ärligt. Det här är stört roligt! Under den sista månaden har jag haft ca 20 besöker per dag. Trogna läsare. Som kommer in varje dag, och ser vad jag har för mej. Det är antagligen min familj och nära vänner som tycker att jag uppdaterar för dåligt på telefon.

Nu är klockan halv 11 på morgonen, och jag har haft över 100 besökare. Shit man! Allt för att sessan skrev in en liten länk. Fortsätter det i den här takten kommer min bloggkurva se otroligt lustig ut i slutet av dan.

Klart vi ska ses innan jag drar! Btw, mina besökssiffror här på min lilla blogg har eskalerat något extremt. Vet du något om detta darling??! ;)

Så var tre intensiva dagar i kära Sthlm snart över. Dags att återgå till vardagen i London. Kommer inte vara pigg efter den här dagen kan jag lova. Lyckades somna vid fem imorse, trots att jag gick och la mig redan vid midnatt. Verkar tydligen inte spela någon roll alls hur trött man är, när ens dygnsrytm är upp och ner så är den. Kommer antagligen behöva åka direkt från Heathrow till jobbet ikväll också, vilket känns sådär. Ett tips om ni är barchefer som skriver schema: var nyktra när ni gör detta, annars blir det lätt fel. Det är nästan (men bara nästan) så jag hoppas att mitt plan blir kraftigt försenat så jag får åka direkt hem till min fina lägenhet och mysa i soffan med Gussy istället. Men så länge man flyger med SAS så är det nog nånting man kan räkna med!

Känns faktiskt lite trist att åka. Det är inte mycket jag hunnit med den här veckan, pga diverse oplanerade fester. Jag har inte hunnit träffa Anna, min sessa (make sure u come see me soooooon!), inte min lilla guldklimp Kev, har inte hunnit gå förbi mitt gamla jobb och säga hej. Och nej, lägenheten är inte färdigstädad.

Och dessutom känns det så defenitivt nu, när alla mina saker är nerpackade i flyttkartonger i källaren. Nu bor jag inte här längre. Nu bor jag faktiskt i London. Det slutgiltiga steget som slår spiken i kistan är att jag ska skeppa över min tavla. Där den är, där är mitt hem.

Nej fan heller, nu ska jag inte bli såhär sentimental. Dags att röja det sista dammet ur hörnen och försöka hinna med en lunch med Mads, och en fika med sessan, innan det är dags att styra stegen mot ännu ett flygplan.

Ojdå. Jodå. Det blev fest igår kväll trots allt. Ordentlig sådan. Kan dock inte rapportera så hemskt mycket för minnet sviktar lite. Men jag tror att det gick till såhär:

Jag satt med min dator i mitt vanliga hörn på Soap. Vid ett-tiden gled Nick Carter, Novel, John, Jonas, Kenta och några tjejer in, och sen var det kört. Järnen flög över baren. Tror dock att jag inte var helt oskyldig i det hela. Men det var kul. Shit. Hade nån sagt till mej för 12 år sen när jag precis som alla andra 10 åringar var helt tokig i Nick och BSB att han skulle sitta på stolen bredvid och låna min dator för att kolla fotbollsresultat så hade jag nog svimmat. Men så var det. Det är inte varje dag man får dricka en fisherman's med sin gamla barndomsidol.

Men som sagt, efter två är det inte mycket minne kvar. Jag har ett svagt minne av att jag åkte med i deras bil till labbet och satt och diskuterade mitt jobb med en amerikansk tjej i sällskapet och livvakten. Men labbet är svart. Kolsvart.

Nu ska jag mysa hemma lite sen ska jag försöka möta sofia en snabbis. Måste få umgås med min stjärna nu när jag är hemma. Fast inga järn ikväll. Inte ett enda. Det blir Loka för hela slanten.

Jag vet att jag borde vara glad för Soaps skulle. Det är sjukt mycket folk här. Vilket såklart är bra för dom. Men vad hände med min mysmåndag? Vill ju bara sitta här i lugn och ro och inte göra nåt alls. Den planen verkar ha skitit sej för ikväll. Ett gäng högljudda amerikaner står bredvid och gormar, och ryktet att BSB ska svänga förbi har lockat hit alldeles för många småtjejer. Näe jag ville ju ha en myskväll, inte party!!!

Nu är jag på plats igen, på mitt älskade Soap. Jag kan lugnt säga att jag har saknat mina sköna måndagar här. Måste hitta nåt liknande ställe i London town. Äh who am I kidding?! Finns inget ställe som Soap i London. Då måste jag ju kidnappa underbara Natalia och Micke och Jens. Undrar om dom går med på det?

Gårdagen hände i alla fall till slut. Landade på arlanda klockan halv två och sprang som en dåre genom hela flygplatsen och knuffade folk ur vägen. Inne på toaletten vid luggage reclaim körde jag en snabb sminkning och bytte till dom nyinhandlade slampskorna. Folk trodde på fullaste allvar att jag var tokig. Söndag natt och jag står på en toalett på arlanda och styr upp mej. Rusade (så gott som det gick i dom klackarna) ut och grabbade första bästa taxi och racade till Cafet. Taxikillen ville nog döda mej för jag satt oavbrutet och skrek drive faster! drive faster! Han va iofs sjukt långsam. Och hade inte en blekaste aning om var cafet ligger. Halllååå? Det kanske man borde lära sej när man börjar jobba som taxi chaufför?!

Väl framme på cafet trängde jag mej fram till black bar och det blev många, långa kramar och kära återseenden. Åh vad jag har saknat er!!!!!! Får nästan tårar i ögonen nu när jag tänker på det. Hur fan kan jag klara mej därborta utan alla mina underbara vänner. Hur gör jag?! Nu är det nästan så jag inte vill åka tillbaka. Vill inte lämna er igen. Men ni får komma o hälsa på snart helt enkelt.

Nu ska jag ta min första apelsinjuice för kvällen och mysa med Natti. Löves you guys!

Okey, nu börjar jag lessna på det här. Vem driver med mej?! Vem?!!! Planet är nu försenat till klockan 10. Kul! Bra! Jippie! Det betyder att jag landar på arlanda halv 2. Alltså jag sitter här mitt på heathrow och skrattar och gråter i ett. Folk tittar på mej som att jag vore galen. Jag har redan skrikit rakt ut 2 gånger och skällt ut en stackars farbror som råkar jobba här.

Saken blir ju inte bättre av att dom har tagit på ALLA rökområden, och eftersom jag redan gått igenom security check så är det kört. Och så vill dom inte ha några galna terrorister på flygen. Jag kan mycket väl klassas som en sån nu. Tycker synd om nästa person som kommer i min väg. Jag är på riktigt inte långt ifrån att döda nån!!

Och får jag se på den här jääääävla skärmen i taket att planet blivit ytterligare försenat så springer jag ut på startbanan och kapar ett jävla plan som kan köra mej hem! Jävla skitflygplats!!

Sorry sorry sorry sorry. Flytten vart som ni säkert märker av i torsdags, och i och med det har jag inte internet hemma längre. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan jag får tummen ur och går och fixar det.

Nu sitter jag i alla fall på Heathrow och är på väg hem för några dagar. Skulle egentligen varit hemma redan, men såklart missar man flighten. Den gick klockan 2, klockan tre vaknar jag och inser läget. Inte lugnt. Springer hela vägen till heathrow (typ) och blir så illa tvungen att köpa en ny biljett. Planet går klockan nio, vilket betyder att jag är hemma i stan vid halv ett. Taxi direkt in till cafet där jag möter upp mina nära och kära. Så jävla snyggt jobbat. Har fan aldrig missat ett plan i mitt liv. Och nuuuuu gör jag det. Jaja, det hade väl kanske kunnat vara värre.

Hade dock på känn att den här dan skulle skita sej. Jag har haft den känslan hela helgen. Att planet skulle störta eller nåt sånt. Hem kom jag inte som planerat i alla fall. Åh, jag som såg så mycket fram emot att äta middag hos mammis o pappis o gosa lite med vovven och sen styra upp mej för en galen kväll med kompisarna. Nu får jag åka direkt dit, sminka mej på toaletten på arlanda och hoppas att jag inte luktar allt för illa helt enkelt.

Oooh what a day. orkar inte!

Ligger här och bara väntar och väntar. Snart ringer telefonen....hoppas jag. Orkar inte vänta mer. Men snart så, alldeles snart. Ögonen börjar dock trilla ihop på mej. Vågar inte somna. Tänk om det inte ringer? Själva fan att man ska behöva jaga såhär.

Har ännu inte lyckats flytta. Fattar inte hur allting kan ta så mycket längre tid här borta än i Sverige?! Okey att engelsmän är lite old fashioned men jag förstår verkligen inte varför dom ska göra allt så komplicerat. Jag har väntat i två veckor på att få flytta in, men papper ska skickas fram och tillbaka och skrivas på och läsas och skickas till nån annan och slutligen skrynklas ihop och slängas i en papperskorg. Pengar ska betalas och allt ska vara där det ska vara helt och håller innan man ens får nosa på lägenheten. Men imorgon. Imorgon sker det! (now i've probably jinxed it already) Imorgon får jag flytta till min fina, fina lägenhet i hackney. Med nya möbler, nya badrum, nytt kök, speglar, badkar, tvättmaskin, diskmaskin, ja hela rubbet! Ska bli så underbart att få styra upp sej inför en utekväll i något annat än en liten fickspegel. Om ni har märkt att mina ögonbryn sitter snett på alla bilder, så kan jag meddela att det är därför. Nu kommer jag ha en stor och mäktig helfigursspegel igen, och inte bara en, utan två! Och för att toppa det, rejäla speglar i badrummet oxå. Så jobbar vi numera!

Igår blev jag inringd att jobba på min enda lediga kväll som egentligen var inplanerad att gå ut på. Och inte var det nåt att göra heller. Vanessa hade lugnt kunnat klara sig på golvet själv. Men, men, vad gör man inte för 30 spänn i timmen?!!

Fy helvete vad svårt det är att blogga när Maria ligger bredvid och asgarvar. ; )Får ge upp för ikväll nu. Förhoppningsvis får jag igång internet i nya lägenheten fort som fan. Annars är jag nära döden. Klarar inte ens två timmar utan facebook. Kollar nog till och med i sömnen om det hänt nåt nytt. För det har det aldrig när jag är vaken, så..... äh nu vart det rörigt! Sov gott y'all!

Ibland har jag tur. Fast samtidigt kraftig otur. Otur i turen. Eller tur i oturen. Ta ikväll till exempel. Jag vaknade halv fem och lyckades med all kraft i världen släpa mej upp ur sängen. Var ganska så bakis kan man kanske säga. Om inte ganska väck fortfarande. Blev hårt igår. Började jobba klockan halv sex men tröstade mej med att det var måndag, vilket betyder på sin höjd 2 gäster. Sket i duschen, vilket innebar 10 minuters extra sömn, men oxå att jag fick gå runt och känna mej bakissmutsig hela kvällen. Jag och min kära chef Ugo led tillsammans och halvlåg över baren och tävlade om vem som mådde sämst. Det blev oavgjort.

Självklart ikväll när man står där och mår som en rutten potatis och säkert kan liknas vid en utseendemässigt också, självklart är det då det händer. Självklart var det ikväll han klev in genom dörren och lyste upp hela rummet.

George Clooney. The man, the myth, the legend, the sexiest man alive, ärade Bungalow 8 med ett besök. Just ikväll. Snacka om fel timing att vara äckelbakis på! Min vanliga tur!

George Clooney är snygg på film, riktigt snygg, men jag kan garantera att det är ingenting mot vad han är i verkligheten. Jag fick knappt fram ett ord, och min redan bakisskakiga hand reagerade som om det var svåraste formen av parkinsons jag hade. Men fan, vad det gjorde min kväll. Jag fick ett leende, ämnat helt och hållet åt mej, av George fucking Clooney.

Sorry mans! Nu har det inte blivit bloggat på ett tag igen. Den depressionen jag hade förra veckan lade sig, men har nu gått över i ren och skär ilska. Överdriven bitterhet. Jag sitter här klockan halv sju en söndagsmorgon och dricker rödvin och är så bitter och arg så jag nästan spricker! Jag HATAR den här stan!!!!

Eller.... inte den här stan. Jag hatar att inte känna nån i den här stan. Jag hatar att jag inte bara kan glida in på Labbet efter jobbet och dricka en öl. Jag hatar att jag aldrig har tid att gå ut o festa och lära känna folk, eftersom jag bara jobbar. Jag älskar dom vänner jag har här, men jag hatar att det BARA är dom jag har. Jag hatar att jag inte fått känna nån som helst närhet på en månad, förutom en kille som ville ligga på en toalett på BLC. Jag avböjde erbjudandet, trots att det var det närmsta jag kommit intimitet över huvud taget sista månaden.

Jag hatar det faktum att min chef är den snyggaste mannen som gått i ett par skor. Jag hatar ALLT just nu. Var så redo att få en riktigt skön afterwork fylla med Richard och Daniel, men, jag är i LONDON. Jag har inga kontakter, jag känner inte nån och jag jobbar för mycket för att faktiskt lära känna nån.

Hör ni hur bitter jag är på en skala?!! Det är inte bra för mej. Kommer få en hjärtattack innan jag fyller 25.

Jag kan säga såhär. Om en vecka åker jag hem till Sthlm i några dagar. Får köra en söndag på cafet och berns och gamla kära labbet. Jag räknar minuterna. I MISS U STOCKTOWN!

Kom hem från jobbet för cirka en timme sen. Hade tänkt sätta mig i vardagsrummet och dricka lite rödvin o kolla på film för att bli lite trött, men det låg nån okänd människa och snarkade på soffan. Vilket resulterade i att jag får ligga inne hos Gussy, och vara tyst som en mus eftersom jag inte vill väcka honom.

Jobbet idag var....ja alltså det var ju kul, men....
Dom hade tre personer inne på trials idag, så vi stog 6 personer i en bar som 3 egentligen är för mycket i. Alla snubblade över varandra och allting tog dubbelt så lång tid eftersom alla var i vägen för alla. Ju fler kockar desto sämre soppa som man säger. Och ikväll var det mesta en enda stor, dålig soppa. Söta sydafrika-Richard berättade också att han sagt upp sig, han jobbar sitt sista pass den 19e. Det betyder, att då är jag den som har varit där längst. Och det är katastrof. Eftersom jag fortfarande är helt clueless! Känns så trist att alla slutar nu när man börjat lära känna dom och vi alla har riktigt kul tillsammans. Då ska det in en massa nya människor helt plötsligt. Näj! Vill inte att Richard o Daniel ska sluta. Dom får tänka om, och tänka rätt!

Ingen spännande gäst inne ikväll heller. Arctic Monkeys var där. Idag också. Jag har fortfarande inte den blekaste om vem dom är, men det verkar som att dom är en ganska big deal här borta. Alla bara skrattar och skakar på huvudet när jag står och ser frågande ut. Vi hade ett bord bokat åt både Mariah Carey och the Stones, men båda sket i oss och den enda man såg var Stenarnas manager. Eller alltså, jag såg honom såklart inte. Eller, alltså, det gjorde jag nog, men hur fan ska jag veta hur han ser ut? Nej, ingen superspännande kväll med andra ord.

Men jag blev riktigt stolt och glad när jag kom hem och läste detta på Stureplan.se:



Sessan har tagit hem 51a platsen över stureplans mäktigaste personer. Det betyder att hon slår starka namn som Caroline Winberg, Abbe och Horace Engdahl. Snart blir hon väl statsminister också, min sessa. She's got the power!

Jaja nu ska jag ta och försöka slumra in. Eller så tittar jag på From Hell. För att göra mina promenader hem från nattbussen ännu läskigare än vad dom redan är. För jag har väl sagt det? Att jag bor i precis samma kvarter som Jack the ripper gick loss i för 120 år sen?! Coooooooooolt!

Nu har jag fan suttit i den här jävla fåtöljen i exakt samma position i 5 timmar. Vad hände? Kanske är dags att dra igen macbooken för den här gången och gå och lägga sig........

Vilken ljuv musik för mina öron. Tystnad. Dom verkar ha gett upp däruppe. Kan det vara sant? Dom kanske sätter igång snart igen, så brukar det funka, men för tillfället så är det enda som hörs kylskåpets surrande.

Fick förövrigt precis ett mess från Zack där han skrev att han beräknas anlända till London från sin månadslånga fylla i Mexico inom några dagar. Fan vad kul det ska bli!!

Okey ärligt nu. Klockan är två på morgonen nu. I lägenheten ovanför oss låter det som det pågår ett barnkalas kombinerat med basketmatch med bowlingklot. Vad fan pysslar dom med?! Och det är inte bara just inatt, utan varenda jävla natt. Och morgon. Och dag. Barn som springer runt och skriker, en man som gastar på arabiska, en tant som skriker på ungarna för att dom skriker. Och som sagt. Klockan är två?! Borde inte barn under 5 år sova? Neeeej då, dom spelar basket....med ett bowlingklot. Dom är ju för fan inte sanna. Alltså, om ni kunde höra oljudet skulle ni förstå. Jag kan inte förmedla det rättvist över bloggen. Vad är det för fel på människorna? Vilka jävla föräldrar låter sina barn vara uppe och springa klockan två på natten? Alltså springa. Verkligen springa! Ska nog ringa child protection service, eller i alla fall polisen. Det här är ju inte okej nånstans!

Tacka FAAAAN för att man flyttar till helgen (peppar peppar)

Siri, Jonas och jag på nån bar i Shoreditch måndag kväll


Calle, Siri och Jonas på the End, tisdag kväll


Underbart vackra St Pauls cathedral. Bestämde mej när jag var
därinne för att detta är platsen för mitt kommande bröllop.
Det är cirka 7 års väntelista för att få gifta sig här. Perfekt! Då har
jag med andra ord 7 år på mig att hitta en man och pengar nog
för att betala för det!


Shakespears gamla teater. Älskar att det är så mycket historia i den här stan.


The London eye med Big Ben i bakgrunden i skymningen.
Beautiful, hey?

Idag lyckades jag faktiskt ta mig in till stan en sväng. Var faktiskt tvungen att köpa ett par skor till jobbet. Gick in på Aldo, och i was in heaven. Jag tror att det var cirka 2 par skor där inne som jag INTE vill köpa. Hur ofta händer det. Och det är inte så farligt dyrt heller. 50-100 pund. Tog mej alldeles för lång tid att bestämma mej mellan dom 17 par skorna jag valde från. Till slut blev det ett par svarta pumps med 10 cm klack. Helt underbara! Så classy men endå sexy. Och dom funkar perfekt att använda utanför jobbet oxå.

Jag vet exakt var jag kommer gå när min första paycheck kommer!!

Efter det promenerade vi Oxford street up och ner på carnaby street. Åt middag på ett billigt thaiställe och sen hem. Har väldigt ont om planer fast det är min lediga kväll. Gussy har slocknat redan. Labi hörde avsej och ville ses, men ångrade sig igen och gick och la sig. Crap! Hade ju varit så mysigt att gå o ta en drink med honom! Han växer i mina ögon för varje gång jag pratar med honom, från att va en snygg kille som vill ligga, till att vara en riktig sötnos. Börjar gilla mer och mer. Vad fan ska jag hitta på då? Ska man väcka Gussy kanske? Är det för elakt?

Nu är det i alla fall inte mitt fel att jag inte har bloggat. Jag har varit på väg flera gånger, men siten har inte fungerat som den ska riktigt. Men nu verkar det funka igen. Fast nu är jag å andra sidan lite för trött och upprymd för att kunna skriva nåt.

Den mest random saken hände precis. Jag kom ut från jobbet, klockan var typ halv 4. St Martins lane var ÖDE. Utanför hotellentren står en grupp människor. Jag glider förbi och....tvärtstopp. För vem stog där?! Ingen mindre än Damon från Sneaky Soundsystem. Har inte träffat killen sen jag va i Sydney sist, och så springer jag på honom utanför mitt jobb HÄR?! Huuuur random är inte det?!?!!! Han berättade att hela ligan flyttar över hit inom några veckor för det är dags att lansera i London. Oooooh cant wait. Kanske kan få Phil att låta dom spela torsdagar på Bungalow eller nåt. Precis som back in the old days at Hugos!! Aaaaaaah!!!



Sneaky Soundsystem- Picture